Dagsutflykt till Finca Solmark, fredag 23 februari, 2024
Idag mötte Berit Axelsson och jag, Silvana Skoglund, upp 24 förväntansfulla resenärer, som hade bokat in sig att följa med oss på vår egen bussutflykt till Pelle Lundborg på Finca Solmark. Det var blandat i bussen med både medlemmar från Los Nordicos och andra som inte var medlemmar.
Vi startade från Almuñécar kl 9.00 vid första upphämtningsstället borta vid Velillastranden, och sedan blev det påstigning vid ytterligare två platser. Resan till Finca Solmark, som ligger en bit nordväst om Malaga, tar ca 90 minuter. Under resan underhöll Berit och jag passagerarna med presentationer av oss själva och vi berättade också hur det kom sig att vi hamnade i Almuñecar. Efter det blev det vätskeutdelning i form av vattenflaskor. Berit hade färdigställt ett tjusigt program i färg med fyra sidor, där lite info fanns om Finca Solmark, om restaurangen vi skulle äta på och på sista sidan en deltagarlista. Strax efter Malaga gick vi runt i bussen och delade ut det, och sedan fick alla gäster varsin klisterlapp där deras namn stod prydligt textat. Dessa fick de klistra på jackan eller tröjan så att man visste vem som var vem.
Väl framme på Fincan så tog Pelle emot oss med stora famnen, och bjöd alla på kaffe. Vi hade med oss kanelbullar ”scandinavian style” som blev väldigt populärt! Medans vi fikade och mumsade på bullarna började Pelle berätta om Finca Solmark. Alla lyssnade uppmärksamt, och några dristade sig till att komma med frågor också. Runt omkring oss på terrassen strosade Pelles hundar runt. De är alla spanska gatuhundar, som nu lever de bästa dagarna i sitt liv. Så härligt att se dem, så tillfreds med livet de fått.
Efter en stund blev det dags för honungsprovning för dem som ville. Pelle hade radat upp ett stort antal honungsburkar med olika sorts honung i, och många av gästerna passade på att smaka av. Gottgottigottgott…
Därefter blev det rundvandring på Fincan, med hundarna hack i häl. Pelle berättade livfullt och engagerat om de olika fruktträden vi passerade. Det är en fantastisk plats han har skapat, men det är totalt omöjligt för en utomstående att förstå hur mycket arbete som ligger bakom allt detta.
Rundvandringen avslutades med ett besök i Fincans lilla enkla butik, med ”självplock”. Enkelt och smidigt. De flesta handlade något med sig hem, och Berit och jag köpte några fina saker som vi under hemresan skulle ha att lotta ut bland våra gäster.
Nu hade klockan hunnit närma sig 13:30 och det var dags att lämna Pelle och Finca Solmark för att åka och äta lunch för dem som ville. Vi hade inte lagt in kostnad för lunchen i resans pris, eftersom en del ibland vill hoppa över lunchen för att istället kanske bara ta en tapas eller fika. Berit och jag hade gjort ett gediget arbete, både med planeringen av själva resan men också i sökandet efter den mest perfekta byn, med den mest perfekta lunchrestaurangen. Valet föll på den närliggande byn Carratraca och den väldigt speciella restaurangen ”Fonda Casa Pepa”. Vi hade läst mycket om den restaurangen, och fick även rekommendationer på den från Pelle.
Från Finca Solmark till byn tog det ca 10 minuter att köra. Carratraca är en typisk spansk by, med vita hus och smala gator. Bussen kunde inte köra hela vägen fram till restaurangen, utan vi fick gå den sista biten. ”Fonda Casa Pepa” grundades av en driftig kvinna vid namn Pepa för över 60 år sedan, och ända sedan dess drev hon den tillsammans med sina familjemedlemmar. Restaurangen inryms i deras privata bostad, så man sitter tex i deras vardagsrum och äter! Någon meny finns inte, utan man får äta det som ställs fram på bordet. Tyvärr avled Pepa i augusti förra året, 93 år gammal, och det var länge oklart om barn och barnbarn skulle driva restaurangen vidare på samma sätt som Pepa alltid gjort, dvs utan meny.
Till allas stora förtjusning så visade det sig att jodå, allt har fortsatt som vanligt, utan menyer, men med massor av god mat som lagas i lägenhetens kök.
Vi fick ett långbord för vår grupp, och på bordet stod redan när vi kom bröd, oliver, rödvin, läsk och vanligt vatten. Bara att hugga in och äta och dricka! Så fort alla var på plats, och satt ner så började Pepas barnbarn att bära in stora soppskålar som placerades ut på vårt bord. Det var flera olika sorters soppor, varav minst en mycket god vegetarisk potatissoppa. De andra sopporna var också jättegoda fick jag höra, men som den inbitne vegetarian jag är så höll jag mig till bara den vegetariska. När soppsörplandet var klart byttes soppskålarna ut mot jättelika fat med kyckling, kött, korv, stekta ägg, pommes frites och säkert något mer som jag glömt. Jag hade nästan ätit mig mätt på den goda soppan, men lyckades ändå klämma i mig två stekta ägg och lite pommes frites. Efter all denna mat fick vi även efterrätt. Vi fick välja mellan glass och brylépudding. För all den här goda maten med tillhörande dryck betalade var och en 13 euro. Nästa gång vi gör denna resa kommer vi nog att lägga in lunchen i resans pris, det blir enklare.
Mätta och belåtna sträckte vi på benen en liten stund i den lilla byn, innan det var dags för hemresa kl 16.00. Vi åkte till att börja med samma väg hemåt, som vi åkte i förmiddags, men halvvägs hade vi förberett en liten överraskning. Chauffören hade i förväg fått veta att vi strax efter Malaga ville svänga av från motorvägen, som säkert alla sett till sin leda, och istället köra den vackra kustvägen österut. Denna väg går genom ett antal mindre städer som alla en gång i tiden var små fiskebyar. Nu är de flesta moderna och befolkas av både spanjorer och soltörstande utlänningar.
På en höjd längs vägen stod tjuren Osborne, ja inte den riktiga tjuren Osborne förstås, utan den svarta siluettbilden av en tjur i helfigur. Jag berättade historien om hur sherrytillverkaren Osborne satte upp stora bilder av tjurar, i svart och med tillverkarens namn, som reklamskyltar på platser nära de större vägarna i Spanien. 1990 förbjöds genom lagstiftning sådan annonsering längs vägarna och skyltarna skulle tas bort. Men skyltarna hade då blivit kända och de hade också kommit att uppfattas som en sorts symbol för Spanien, framförallt här i Andalusien där de första skyltarna hade satts upp. Den nya lagen mötte därför protester och följden blev att skyltarna fick stå kvar, men under förutsättning att tillverkarens namn togs bort.
I Torrox visade vi våra gäster den vackra 1800-talsvillan ”El Recreo” som nu idag ligger inklämd mellan de tyska matvarujättarna Aldi och Lidl. Det här tjusiga huset skänktes av Franco till Hitlers flamma Eva Braun. Meningen var att hon skulle ha huset som sin sommarbostad efter kriget, men vi vet ju alla att så blev det inte. Idag är villan tom och övergiven och det finns ingen uppgift att tillgå om vem som äger den.
Innan vi kom hem till Almuñecar lottade vi ut det vi köpt på Fincan. Det var en flaska vitt ekologiskt vin, och en ekologisk olivolja. Som tröstpris slängde vi in en påse godis också, som blivit över efter att vi gått runt i bussen och bjudit alla på lite sött efter maten.
Utflykten blev mycket lyckad, och både Berit och jag har fått mottaga så mycket beröm och så många kramar, och så många önskemål om att vi ska fixa fler utflykter liknande denna, så planering är redan igång. Dessutom är det väldigt många som hört av sig och sagt att de också vill åka till Finca Solmark nästa gång tillfälle ges.
Vi kommer att fixa fler resor dit till hösten, så de som är intresserade kan höra av sig direkt till oss på mejladress silvana.skoglund@icloud.com, så sätter vi upp er på vår intresselista och hör av oss.